En kylig oktoberkväll 2004 träffades en mindre grupp hemma i ett kök någonstans i Stockholm. Ingen visste helt säkert varför de hade samlats, men alla hade en känsla av att någonting saknades dem. Vad skulle hända om jag släppte taget? Om jag bara en dag skulle sluta vara duktig, jag menar inte SKÖTSAM, utan duktig som i att BLI NÅGON som det förväntas? Samtalen under kvällen kändes viktiga och angelägna och bara några veckor senare träffades gruppen igen och nu hade några fler tillkommit. En sång om framstjärtar skrevs, fler möten och fler personer tillkom. Nu jävlar. Akta. Se upp. Jag kommer vilken dag som helst att vakna i min säng, liggandes i en helt ny vinkel. Jag kanske helt enkelt skiter i att ta på mig kläder och koder och bara går rakt genom väggen och ut på asfalten. Fastän det kanske haglar eller så skiner solen, skitsamma. Orden flödade och de grävde djupare och djupare och när något år hade gått startade de en webbgrupp för att kunna fortsätta sina diskussioner, även när de inte kunde träffas i någons kök. När jag går där framåt så ser jag in i alla ögon som jag möter. Jag ler men inte särskilt snällt. Man skulle inte säga att jag verkar rar, ja ni fattar ju. Mötena hade blivit en plats att under ordnade former öppna o-ordnade hjärnor för att reda ut och förklara, förenkla och försvåra, för att andas på fredad mark. På webbgruppen haglade och flöt de ibland våta ibland eldiga samtalen under dygnets alla timmar. Ett rop på hjälp från södra Sverige hämtades snabbt upp av ett värmande sovrum i Zagreb. En euforisk fylleskriven nästan oläslig kärleksförklaring från Barcelona fnissades åt i Motala. En stark och enormt rörlig ryggrad fanns i gruppen och världen låg framför deras fötter. De blev vi och vi blev ÖFA.
ÖFA:s möten och webbgrupp hade blivit något stort, fyllt av stor potential och vilja att skapa tillsammans. Folk skulle kasta glosögon på mig, men jag skulle kasta tillbaka och säga högt som fan: Haj på daj du! Jag skulle bekräfta dem och de skulle gå hem till sig och sitt och berätta om en jävla tokig brud som de kom i vägen för. 2006 fick ÖFA bidrag för att producera en föreställning, baserad på det material och de erfarenheter som vi samlat på oss sedan starten. "Var god tag plats!" arbetades fram under sommaren och i september hade föreställningen premiär i Uppsala.
Scencollaget tog ÖFA runt i Sverige, samtidigt som vår ursprungliga verksamhet fortsatte parallellt. Jag skulle kanske aldrig mer gå och lägga mig fastän det blev mörkt och kallt. Jag skulle vara vaken tills hjärtat slutade slå helt, men fram till dess skulle det bulta hårt och rytmiskt som en järnslägga. Det skulle bukta ut och in i bröstkorgen som en alien, helt ivrigt, och jag skulle vara pionröd i ansiktet. Planer smiddes och fler projekt, även i mindre grupper inom ÖFA, såg dagens ljus. I ÖFA finns städare, fotografer, dansare, socionomer, designer, kafébiträden - alla våra samlade erfarenheter och bakgrunder ger oss enorma möjligheter.
Ambitionen är och har alltid varit att vi, genom diskussion och samarbete, ökar förutsättningarna för att forma de liv vi vill leva. Jag skulle spatsera genom Sturebys tunnelbanespärr som en jävla katta och tränga mig in längst fram i tåget med föraren, för att jag förtjänar att sitta längst fram och han bara: gapar. Och då skulle jag bara: Haj på daj du! I mitten av maj 2008 hade collageföreställningen "ÖFA: Vårkonsert" premiär i Stockholm, en uppföljare till den bejublade "Var god tag plats!". Vi i ÖFA jobbar alltid utifrån principen att olika erfarenheter och konstformer gör sig bäst tillsammans. Av ÖFA kan du alltid förvänta dig brinnande och peppande skapelser format av tjugofyra hjärnor, hjärtan och andra organ. Sen skulle jag åka raka vägen till näringslivets topp, stövla in och sätta mig i en chefsposition och bara: Sluta leta, här är jag.
***********************************************
Web: Anna Ehrlemark
